Punken är död

Efter ett par års flummande och allmänt pillande i näsan, så fick såväl jag som min pundarkompis K, våra arslen ur opiummolnet: Vi letade upp ett nytt ställe att repa på. (Om någon undrar så hade vi en "artistisk timeout". Jag blev politiskt aktiv medan K åkte till Amazonas för att finna sig själv i djungeln. Hmmm, nej, vänta, där tänker jag på någon annan... Äh, vem försöker jag lura? Det var K:s flickvän som hittade stället.) Hursomhelst, vår punkduo siktar nu mot rockhimmelen och första stoppet på vägen blev ett visst studjefrämjande i 08-land.

Väl där blev jag runtvisad av den ansvarige och rätt så entusiastiske F. K kunde inte komma. (Jag vet, det bådar inte gott, men det var akut, något om att bädda ner sina marsvin...) "- Här har vi så en replokal... här en till... här ytterligare en... överallt här finns replokaler... och här har vi vår eminenta studio! Här kan ni spela in, det blir skitbra ljud. Vi erbjuder kurser också, så ni kan få lära er hur man gör."

"- Vi brukar spela in på en köksradio."

[paus, paus, paus]

"- Så ni kör low-fi alltså?"

Punken är död, fast det visste vi redan, eller hur?